Löst sig

Vem kunde tro att något kunde lösas? Jag var den sista att tro det.

Jag skickade ett sms till källan av alla missförstånden. Bad henne att aldrig höra av sig igen då jag inte behöver lögner i mitt liv.

Vem stod och knackade på dörren en stund senare? Jo, personen jag skickat meddelande till. Jag tänker inte nämna någon vid namn här när det gäller sådana känsliga saker, men jag behöver ändå skriva av mig.

Jag sa senast igår att jag aldrig mer kommer att kunna umgås med henne igen efter allt som framkommit.
Idag lät jag henne förklara sig. Vi har skrikit åt varann, vi har gråtit och haft vilda diskussioner.

Och vi har löst det mesta. Personen jag sagt upp kontakten med (hon kom med personangrepp och ren mobbning senast igår kväll, bland annat om min vikt och om min älskade make) kommer det inte kunna repareras med. Jag mobbades tidigare i mitt liv, och jag tänker inte ta det igen från någon jag trodde var min vän. 

(Fast jag får slå mig själv på fingrarna, jag trodde på den ena partens ord utan att kontrollera med den andra parten. Precis sådant jag inte själv tolererar. Det bad jag väldigt mycket om ursäkt för till tjejen jag bad att aldrig mer höra ifrån igen. Som sagt, jag är inte perfekt, men jag kan erkänna mina misstag och inte upprepa dom)

Det är lätt att missförstånd skapas, sanna mina ord. Jag vill bara kunna gå vidare och må bra, som jag gjort de senaste två dagarna annars. Jag sa åt henne (tjejen som jag skickade sms till) att jag aldrig vill vara med om att det snackas om mig bakom min rygg, utan att man är ärlig och säger till från första början, så man inte hamnar i sådana här situationer. Hon har givetvis också kommit i kläm, då tjejen jag inte kommer ha någon mer kontakt med, också är en nära vän till henne. Jag kommer inte begära att hon väljer sida, men då vill jag inte heller att det snackas bakom min rygg.

Vi får väl se hur vi går vidare efter detta. Vänner måste ju kunna lösa sina bekymmer, luften måste rensas. Jag ville aldrig förlora vänskapen med tjejen jag skickade sms till, men missförstånden gjorde att jag kände att jag var tvungen att avsluta det innan det blev värre.

Det var bra att hon kom hit, det var bra att få skrika, bra att få gråta, bra att få diskutera.

Nu ska jag återgå till att må bra igen, och jag är ju givetvis bara tacksam om hon fortsättningsvis är en del av mitt liv.

Jag kan faktiskt erkänna när jag har fel, när jag förhastat mig eller dragit slutsatser för tidigt.

Vi har båda bett om ursäkt till varandra idag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0