Karlstad

Snacka om att det är längesedan jag skrev nu. Verkligen!
Det har hänt så ofantligt mycket i mitt liv det senaste halvåret, att jag inte ens tror mig kunna uppdatera er om allt. Å andra sidan kanske ni inte är så intresserade heller för den delen?
Om vi kör en liten snabb genomgång så kanske vi får lite klarhet om vad som händer.
Vi börjar positivt: Min älskade kärlek, Robin Berg, är numera min sambo och han gick dessutom ner på knä och friade till mig i onsdags (2010-05-05). Det var så otroligt romantiskt planerat, och givetvis sade jag JA!
Vi letar större lägenhet, alternativt hus. Det får ta den tid det tar. Vi behöver spara undan lite pengar först ändå, känner vi. Jag är lyckligare än någonsin med min fantastiska fästman och vet bestämt att det är vi för resten av våra liv. Vi kompletterar varandra. Robin, om du läser detta: Jag älskar dig av hela mitt hjärta! I skrivande stund sitter jag hemma hos Madde & Tummen uppe i Skåre (Karlstad). Robins familj bor här, så vi bestämde oss för att ta en vecka och umgås med alla familjemedlemmar. Snart har jag träffat alla syskonen. Två syskon kvar, men det ska vi nog hinna under veckan :).. Helt underbara syskon har han. Stormtrivs tillsammans med dom och hoppas att det är ömsesidigt.
I övrigt flyter livet på som det så ska. Fyllde 26 i lördags och då blev det fest med mina älskade vänner. Så fantastiskt trevligt var det. Tack alla som förgyllde min kväll! :)
Om vi går över till det tragiska:
Esset (Suzanna Svensson), min kära, älskade, underbara, fina vän finns beklagligt nog inte längre i livet. Hon omkom då hon blev påkörd av en Taxi, natten till alla hjärtans dag i år. (2010-04-12). Det kom som en tung chock och det finns tillfällen då det verkligen sjunker in att hon inte längre finns i livet. Det är som ett hugg i hjärtat och hon är så makalöst saknad och älskad. Önskar att man kunde dra tillbaka tiden till den kvällen. Du mådde så bra, du såg så glad ut och hade bestämt dig för att må bra. Det var skönt att få prata ut med dig den kvällen... Suzanna finns dagligen i tankarna och stundtals blir det väldigt jobbigt att hantera sorgen. Vid min sida har jag mina fantastiska vänner, familj och fästman som stöttar mig. Ni är alla guld värda.  Det känns som det är nog nu. Jag vill inte förlora fler av mina älskade. Det gör så ont. Smärtan går inte att beskriva, mer än att den är oändlig.
Jag vet inte om jag orkar skriva mer i nuläget. Man rev upp en del känslor när detta inlägg skrevs.
Jag lovar er att jag skall försöka bli bättre på att uppdatera min blogg för de intresserade.
Tills dess,
Ta hand om er och ta inget för givet. Lev varje dag som om det vore den sista.
Kärlek,
Helene

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0