Alltid älskad, alltid saknad.

Sorgen har trätt in i mitt liv.
Min älskade, underbara, fantastiska, gosiga, lurviga, varmhjärtade, tröstande misse, Tussen, har somnat in.
I torsdags, den 16/4,  hände det fruktansvärda :'(
Vakade vid 08:10 av att han hoppade ner från min säng och började jama något fruktansvärt. Det var tecknet för mig. Han mår inte bra. Jag ropade på pappa och sa att jag tror att det är dags. Hade två veckor tidigare fått beskedet att han hade misstänkt FIP och att inom 10-14 dagar bör jag låta honom somna in så att han inte lider. Han fick penicillinkur vilket verkade hyfsat positivt. Han hade aptit, var ganska pigg och uppmärksam och fortfarande lika underbart kelen. Jag ringde veterinären på tisdagen den 14:e och rådfrågade hur jag skulle göra när första kuren penicillin var avklarad. De sa att han kan få en kur till. På onsdagen påbörjades andra kuren. Vi hann aldrig slutföra den kuren. Hann knappt påbörja den.
Denna ödesdigra torsdag förra veckan var den dagen då jag var tvungen att fatta ett oerhört jobbigt beslut. Jag fick ringa veterinären och ordna en akuttid så att min älskade kisse får somna in. Med tanke på att det inte är länge sedan pappa opererades, kunde han inte följa med, utan jag fick ringa mamma som just då var på väg till jobbet. Mamma hade inte kund förrän kl 14, så hon vände och kom hem igen. Jag ringde gråtandes min chef och berättade att jag inte kunde komma till jobbet pga det inträffade. Han hade full förståelse för detta och jobbade för mig den dagen. Ringde även Jennie och berättade att det var dags.
Pappa tog farväl av Tussen innan vi körde. Tårarna rann på pappas kinder och han tyckte det var oerhört jobbigt. Tussen var vaken och alert då.



Jag, mamma och Tussen var framme hos veterinären vid 09:30. En väldigt ödmjuk veterinär tog hand om oss direkt när vi kom dit. Ung och trevlig kille. Han klappade Tussen och förstod det jobbiga vi gick igenom. Han förklarade att troligen hade Tussen fått hjärtsvikt då på morgonen, eftersom Tussens huvud och hals hade svullnat upp betydligt. Veterinären ansåg att jag fattade rätt beslut och att Tussen hade avlidit hemma på ett mycket värre sätt om vi inte kommit dit med honom. Veterinären hade aldrig sett något liknande. Aldrig hade han sett så mycket vätska hos en katt med FIP. Tussen klarade ju ändå sig länge och var pigg. Han gav Tussen en lugnande spruta så att han skulle somna. Veterinären sa, innan han lämnade oss ensamma en stund, att Tussen möjligtvis kunde kräkas av den sprutan. Min älskade kisse försökte kräkas, men det kom inget. Han somnade in lite lätt, sedan vaknade han till och började jama. Hela tiden fanns jag vid hans sida och klappade honom och sa hur mycket jag älskar honom.  En stund senare sov han så gott. Han snarkade och verkade ha en riktigt god sömn. En stund senare kom veterinären in i rummet igen. Det var dags att ge honom den slutliga sprutan :(... Han försökte sätta kanylen i benet på honom, men eftersom Tussen var fylld av vätska, kom det bara ut vätska där han skulle sätta nålen. Han sa att han då var tvungen att ge honom sprutan på ett annat sätt. Ett lite mer obehagligt sätt. Obehagligt för mig och mamma, inte för Tussen. Jag och mamma vände oss bort när veterinären gav honom en spruta i buken. Klockan var då 09:41. Veterinären klappade Tussen ytterligare en stund och lämnade oss sedan för att vi i lugn och ro skulle få ta farväl av Tussen. Jag och mamma klappade min älskade katt. Pratade med honom. Grät. Hela tiden höll jag hans tass. Det har alltid varit vår grej. Har under alla år hållt honom i tassen när vi ska sova. Ibland somnade han med huvudet på min hand. Alltid när jag höll i hans tass och sa att jag älskar honom, fick jag gensvar genom att han fällde ut klorna försiktigt i min hand och gjorde mig uppmärksam på att det var ömsesidigt. Det är så jag vill se det iallafall. Andningen upphörde kl 10:00. Hjärtat slutade slå inom en minut efter det.. 10:01 var han borta.. Det är overkligt.
Han låg så vackert i korgen på sin favoritfilt. En stund senare gick vi ut från rummet hos veterinären. Jag hade korgen i famnen med min älskade kisse i. Tårarna rann. Mamma betalade i kassan och vi gick ut från byggnaden. De var så trevliga där, fint omhändertagande.

När vi kom ut till bilen satte jag korgen i baksätet på bilen. Lade mitt och Jennies täcke över Tussen. Han brukade ligga på det täcket när han höll pappa sällskap ute i ateljén. Klart han skulle få ha det täcket nära sig.
Jag och mamma tog en cigarett, försökte lugna oss. Därefter körde vi hemåt. Jag ringde Jennie, pappa och chefen på väg hem och berättade hur allt hade gått. Pappa ordnade en väldigt fin kista till min älskade. Sari kom in på eftermiddagen och grävde en grav intill Tussens mammas grav. Klart de ska ligga bredvid varandra. De är återförenade nu. Vid 18-tiden begravde vi min älskade, älskade katt. Tårarna rann något fruktansvärt och jag kunde inte sluta gråta. Att hälla jord över en kista där min själ ligger, mitt hjärta, var något som gjorde att mitt hjärta höll på att brista. Mamma hade köpt liljor som vi planterade när allt var klart. Både Tussen och hans mamma Tofsan fick liljor planterade vid sina gravar. Tända ljus har vi haft där sedan det inträffade också. Mamma köpte en fin lykta i förrgår som vi placerat vid Tussens grav. När jorden har lagt sig lite, så ska jag lägga sten runt både Tofsans och Tussens gravar. De är alltid älskade, alltid saknade.




Det känns overkligt. När jag är i Nymölla hör jag fortfarande ljuden av Tussens närvaro. Förväntar mig att han ska ligga där och vänta på att bli klappad. Förväntar mig att han ska hoppa upp i sängen när jag ska sova i Nymölla. Jag antar att det kommer dröja ett tag innan jag verkligen förstår att han är borta. Samtidigt som det är en jobbig känsla att han är borta, så vet jag att han inte lider nu. Nu mår han bra. Han finns alltid med i mitt hjärta. Alltid i min själ.

Det har ju hunnit vara påsk också. Utställningen i Nymölla gick kanon. Underbart väder. Dock var jag sjuk i påsk, men försökte ändå vara så mycket som möjligt på utställningen.

Förra måndagen och tisdagen var bra dagar. Hade två trevliga kvällar. Nu i söndags hade jag också en trevlig kväll. Alltid trevligt att lära känna och umgås med nya personer. Det får vi göra om!

Igår jobbade jag mellan 09-15 i Sölvesborg. Det gick bra. Mycket varor anlände så man hade att sysselsätta sig med. Var hemma i stan runt 16-tiden. Tog en fika med Sanna o Anna på House of Bagels. De skulle sedan iväg, så jag satt kvar själv på fiket en stund. Gick sedan in på H&M och provade lite kläder. Då ringde Esset. Hon kom in till stan och vi gick återigen till House of Bagels. Åt lite mat och drack kaffe. Kimberly kom dit och höll oss sällskap och pratade. Efter fikan gick vi bort till Open sun och solade. Därefter blev det kaffe hemma hos mig. Kimberly skulle upp och jobba, så hon stannade inte så länge. Esset stannade till ca 03:00. Vi spelade Guitar hero och Tony Hawk's underground. Riktigt roligt.
Idag har jag inte gjort många knop. Tagit en dusch, softat. Skrivit denna bloggen. Ska snacka packa ihop lite kläder och köra till Nymölla. Ska höra med mamma om hon har tid att klippa mig idag också. Det behövs.

Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev, men jag har helt enkelt inte haft ork att göra det.
Det sägs att livet måste gå vidare, och jag ska göra ett tappert försök att må bra igen.

Tack till mina äkta vänner för det stöd ni ger mig. Ni vet vilka ni är. Det är i sådana här lägen man inser vilka ens riktiga vänner är.
(Nedan: Tjusig bild på Esset, Moi och Kimberly. Där har vi två av mina äkta vänner iaf :)



Nu ska jag ringa mamsen och språka lite. Får se om det händer något spännande ikväll. Man kan ju hoppas.

Ta hand om er.

Tussen, alltid älskad, alltid saknad.
Puss,
H.

Glädje & Sorg

Mina ögon är söndergråtna. Anledningen kommer jag till snart.
Jag börjar med att berätta om pappas återhämtande. Det går väldigt bra. Han är utskriven och hemma sen i tisdags. Han har ganska ont när han ligger ner och har svårt att sova, men i övrigt återhämtar han sig bra. Känns skönt att han är hemma igen.

Har fått kontakt med min halvbror också.
Hittade hans nummer förra tisdagen och skickade ett meddelande och frågade om han härstammar från Kristianstadstrakten och om han har tvillingbröder. Fick inget svar. Skickade ytterligare ett meddelande på kvällen och frågade om mitt förra meddelande har kommit fram och att om det är den Robin jag letar efter, så skulle jag gärna vilja prata med honom.

I lördags när jag, mamma och jennie varit nere i Lund och hälsat på pappa, bestämde vi oss för att köra inom Kristianstad för att äta på Garvaregården. Precis när vi parkerade inne i Kristianstad, pep mobilen till. Det var från ett nummer jag inte hade inlagt i telefonboken. Öppnade meddelandet och läste "Hej Helene! Robin här..".. Jag blev så galet skakis när jag läste att det mycket väl stämde att han kommer från kristianstad och att han har tvillingbröder. Jag har hittat min bror!!
Skrev till honom och förklarade att det är hans halvsyster som skickar och att jag gärna vill veta mer om honom. Jag skrev dessutom att jag hoppades att han inte skulle ta illa upp för att jag tagit kontakt med honom.

En stund senare svarade han att han misstänkte att det var hans halvsyster som skickade när han såg mitt efternamn (tydligen hade han kollat upp numret).. Han blev ofantligt glad och alla frågor började hagla över varandra om hur våra liv ser ut. Vi pratade en del på lördagen och söndagen. På söndagskvällen kl 21:00 var första gången i mitt liv jag fick höra hans röst. Vi pratade i mer än 1½ timme i telefonen. Kändes fantastiskt att höra hans röst och få prata om så, så många saker. Jag har blivit faster! För lite mer än en vecka sen fick min bror barn. En helt bedårande liten pojke som ska heta Jonathan. Det händer mycket! Allt kändes så overkligt och jag var så ofantligt glad.

Men man får tydligen inte vara glad så länge..
Min älskade, älskade, älskade, underbara katt, Tussen, har inte lång tid kvar att leva :'(
Körde idag in till veterinären med honom efter att ha mailat med en veterinär.
Tussens buk har en tid varit väldigt svullen och spänd och han har dessutom blivit ganska slö.
Jag har kollat upp en massa information kring de symptom han har och mina värsta farhågor skulle vara om det rör sig om en tumör eller  våt FIP (Felin infektiös peritonit).. FIP innebär att kärlen läcker och att hela buken blir vätskefylld och att denna vätska även läcker ut i lungorna..Sjukdomen har dödlig utgång. De flesta katter avlider inom två månader efter symptomen börjat visa sig.
Direkt när jag kom in till veterinären, kände han lite på Tussens mage och sa direkt. "Troligtvis är detta FIP, men vi får ta honom till röntgen och titta hur hans bröstkorg ser ut"
Jag visste ju redan vad FIP innebär, och väntetiden till röntgen blev jobbig. Catta var med mig inne hos veterinären och jag grät och grät. Ringde mamma och berättade vad veterinären sagt hittills.

Röntgen visade att hans lungor inte var vätskefyllda...ännu... Hela hans buk är dock fylld av vätska. Det är FIP.. med högsta sannolikhet. Veterinären sa "Vi provar att ge honom penicillin i 10 dagar. Blir han bättre så provar vi en penicillinkur till. Blir han inte bättre så borde du låta honom somna in inom 10-14 dagar".. Detta knäckte mig totalt. Har inte gjort annat än gråtit idag. Ska mitt älskade lilla hjärta, min själ, mitt allt, somna in???? Jag kan inte tro det är sant. Jag vägrar köra iväg med honom, utan han ska få somna in hemma. Detta ska jag försöka ordna med hjälp av en veterinär som kommer hit till Nymölla när det är dags. Jag förstår inte.. kommer nog aldrig förstå. I detta läget kan jag inte vara självisk. Jag MÅSTE tänka på hans bästa. Han ska inte lida. Hela mitt liv kollapsar och en stor del av mitt hjärta försvinner... Overkligt..

Man får aldrig vara riktigt glad länge, det är ett som är sant.
Tack till mina kära vänner för allt stöd mitt i det jobbiga!


Tussen, matte älskar dig av hela mitt hjärta!
Puss,
Helene.

RSS 2.0